Jiggen

Nej, ni har inte kommit till ett inlägg av den snuskigare varianten. Utan det här inlägget tänker jag tillägna alla män där ute. Det är något med oss män som gör att vi måste låta så mycket som möjligt när vi är i närheten av andra män. Speciellt när det gäller saker där vi kan hävda oss.

De senaste besöken på gymmet har inneburit en ny upptäckt hos mig. Jag har alltid vetat att män skriker ner från tårna när de gymmar, det kan till och med tjejer göra.

Men till min stora förvåning vid ett besök för några veckor sedan upptäckte jag att vi män måste pusta och stöna även när vi byter om. Jag om min gode vapendragare Jocke stod i omklädningsrummet och bytte om efter ett långt och svettigt gympass. När två unga killar gör entré, som den svenska regeln säger sprider de ut sig med åtminstone 8 meter till närmsta granne. Personerna i fråga hade inte börjat träna och borde vara riktigt pigga.

Men som jag sa i inledningen, vi är ju inte män om vi inte låter och hävdar oss, det ligger i vår natur. (Det är ungefär lika självklart som att kattungar är söta.) Till min stora förvåning pustar killarna vid minsta rörelse. Jag överdriver inte, den ena personen skulle ta av sig skorna och det följdes av ett långt honkande, stönade och pustande.

Jag tog upp detta med Jocke och vi kom fram till att vi gör precis samma sak. Vi pustar vid minsta lilla rörelse i gymmet, det är som ett ånglok skulle vara på frammarsch. Sen när blev jag en person som måste hävda mig genom att låta så hård som möjligt när jag tar av mig en t-shirt? Helt ärligt, det ska ju inte låta som att jag lyfter en säck potatis bara för att jag tar av mig ett stycke tyg.

Även i andra sammanhang har vi killar en förmåga att låta och hävda oss. . Jag känner en grupp men killar som gillar att spela spel. Låt oss säga att gruppen kallar sig Jonas spel och SPA, dels för att det låter så vackert och dels för att det gör det hela allt mer manligt.

Den här gruppen med killar brukade samlas och göra som alla andra manliga män gör när de spelade spel. Sitta stilla och fokusera på sitt eget spelande med de tillhörande påhoppen för att nedvärdera sin motståndare. Ni vet alla hur det låter...

En vacker dag utökade gruppen sina medlemmar, denna gången kom det tjejer med i spelandet. Spelandet gick allt mer från den tystare versionen till den lite mer livliga varianten, ni vet lite som honk, stön och pust.

Lägg där även till att brottning mellan killarna, en väldigt livlig sådan kunde uppstå. Helt plötsligt hade de snälla trevliga pojkarna slutat vara snälla, söta och nördiga. Helt plötsligt uppstod det ett kall, och det kallet var att hävda sig mot de andra killarna. Vi kan kalla det ”De nördiga killarnas dans”, ni vet ungefär som påfåglar gör när de ska hävda sig.

Vart vill jag nu komma med detta? Ja, inte vet jag. Jag ville nog bara upplysa er medmänniskor som gått miste om detta vackra fenomen. Eller rädda er killar från att göra bort er nästa gång ni spelar spel med tjejer. Ibland är inte ”De nördiga killarnas dans” det hetaste på moder jord.

//Johan

Sallad kan antingen vara helt underbart eller fruktansvärt tråkigt. Här kommer ett tips om en mycket god sallad som jag mixtrade ihop i helgen. Jag har inga måttenheter, gör efter eget behov.

Ingredienser:
- Sallad(Machesallad, kruksallad, spenat.. Ja det som passar er bäst)
- Gröna vindruvor
- Gurka
- Räkor
- Ägg
- Mozzarella

Toppning:
- Pumpafrön
- Salt
- Citronpeppar
- Olivolja

Så här gör du:
- Ja... Nu är det ju inte raketforskning direkt.. Blanda ihop alla ingredienser och toppa sedan med pumpakärnor, kryddor och olivolja. Serveras med fullkornsbröd.

Smaklig måltid!

//Mästerkocken Johan

Så, vad har du för anledning till att inte träna?

Jag har alltid tyckt att papper varit en väldigt onödig form utav medium . Är det bara jag? Dagens ungdom växer upp för att kunna arbeta på en enskild arbetsstation, den inte helt dumma datorn.
Vi lär oss att all form utav information på papper är skräp.

Det första jag tänker på när jag hör ordet papper är den enormt jobbiga reklamen som ramlar ner i brevlådan 365 dagar om året. Då snackar vi inte om ett fåtal tallar som offrat livet för att jag ska behöva springa mellan hemmet och pappersinsamlingen några fåtalet gånger extra varje år. Vad säger jag? Jag tömmer ju den där j*kla pappersinsamlingen minst en gång i veckan.  
De här problemen uppstår aldrig på den fantastiska dumburken, där kan du slänga all skit med hjälp av en knapp och sedan står datorn för tömningen så fort du trycker på knappen ”Töm papperskorgen”. Enkelt?  Ja, busenkelt.

Men ja, även fast det finns en hel del dåliga sidor hos pappret, kan jag inte sluta tycka om detta under till produkt. Det ultimata tidsfördrivet på en mindre rolig föreläsningen är ett tomt ark som snart förvandlats till ett smärre konstverk. En vacker dag hoppas jag på ställa ut mina konstverk. ”Johan Janssons anteckningsblock viker ut sig”.

Så hur kom jag på denna hatkärlek till papper? Det var under dagens grupparbete i projektledning som denna uppenbarelse kom som en skänk från ovan. När vi väl kom till punkten att dela in arbetet i arbetspaket blev allt genast mycket lättare om alla arbetspaket hade en varsin liten pappersbit som vi kunde flytta runt.

Nog för att det ser ut som ett bombnedslag, men det är helt klart en fördel att dela upp arbeten i post-it lappar.

Många människor känner en hatkärlek till någon form utav förtäring, till exempel choklad, snabbmat, ja.. You name it. Men inte jag mina vänner, för mig är all förtäring av mat ren kärlek. Hatkärlek för mig är papper.

//Johan

Jag läser dagligen på sidor om träning och kost och som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag svårt för att gå upp i vikt och lägga på mig mer muskelmassa.  Men ju mer jag läser inser jag att det egentligen är ganska enkelt att gå upp i vikt bara man ser till att lära sig hur kroppen beter sig och vad den behöver. Därför kommer jag att börja tipsa om enkla och goda måltider/mellanmål som kan hjälpa dig att hålla kosten.

Mellanmål  - Kesella”glass”

(Det här är något utav träningskretsen absoluta favorit mellanmål. Nyttigt, gott och enkelt att göra.)
 

Det enda du behöver:
- 1 paket Kesella
- Frysta blåbär, ta mängd bär efter eget behov och smak. Beror på hur mycket man tycker om smaken av naturell kesella. Går även med andra bär/frukter. Något jag ska prova är att blanda i funlight, ger smak och är sockerfritt. Dunder bra!
- En mixer

Så här gör du :
1. Ta en mixervänlig bunke.
2. Häll i kesellan samt tillbehör i bunken
3. Dags för det roliga, dra igång mixern tills kesellan förvandlats till en krämig och luftig ”glass”.
4. ÄT !
5. Misslyckades du med det här avråder jag dig från din fortsatta karriär i köket, det går helt enkelt inte att misslyckas med det här.

Det här är ett perfekt mellanmål då det innehåller mycket protein och väldigt lite kolhydrater. Toppen!

Hoppas det smakar!

//Mästerkocken - Johan

Förra veckan var en av de bästa veckorna på länge, en riktig glädjevecka. De flesta vet att glädjen av att producera resultat är det bästa som finns. I alla fall i min mening och jag tror även att man står still om man inte sätter nya mål direkt man uppnått de gamla.

Under veckan som gått har uppnått ett utav de största målen i mitt liv de senaste åren. Nämligen viktuppgång. De senaste åren har jag gymmat sporadiskt, jag har aldrig riktigt nått de resultat jag velat ha. Men det beror till stor del på att jag inte visste vad som krävdes för att nå resultaten.

Jag är en utav stackarna här i världen som har svårt för att gå upp i vikt.  Jag säger stackare för att det här är något som jag mått dåligt av tidigare i mitt liv. Jag har alltid fått höra hur liten jag är och att jag inte äter något.
Ett tips från mig till många utav er där ute. Det hjälper inte att säga till en person att den ska äta mer. Alltid har det varit… ”Men Johan, ta en extra kaka? Det behöver du”. Tror ni helt seriöst att det hjälper ? Man mår ju bara dåligt av att höra det. Enligt min mening är det precis samma sak som att säga ”Ska du verkligen äta den där extra kakan?” Till någon som har svårigheter med att gå ner i vikt. Jag vet inte hur många gånger jag har fått höra, ”Men du äter väl ingenting?”.  Fast i själva verket äter jag minst lika mycket, om inte mer än personerna som påpekade att jag är liten.

Men i alla fall bestämde jag mig efter många års försök att det dags att göra en helhjärtad satsning. Nu finns det inga ursäkter längre och se på tusan, då gick jag upp i vikt. Snacka om att veckan blev den bästa på länge. VG på en tenta, vackert väder, hade inte tråkigt en enda dag och som avslut på veckan såg jag att vikten ökat med hela 5kg sedan november. Helt underbart! Snacka om att jag är laddad för gymmet nu i veckan, det kommer flyga vikter!

Dock finns det ju alltid en hake på allt, tyvärr. Min plånbok skriker efter stålar och jag tror helt ärligt att den skulle ge mig en rejäl utskällning om den väl kunde. Nog för att mina matkassar är allt större och även fler till antalet så fick jag en smärre chock i helgen. Jag har växt ur 6 skjortor och lite fler plagg… Hur i hela friden ska man få råd med nya skjortor och hur länge tar det innan jag vuxit ur dem också?  Det är nog dags att skaffa sig ett extra jobb nu när jag är färdig med mitt ordförandeskap i KRAMA.  Fast ja, ärligt talat har jag aldrig varit så glad över att behöva spendera pengar.

Den sanna lyckan – Att gå upp i vikt och behöva köpa nya skjortor.

//Johan

Idag tänkte jag lägga upp mitt första schema/rapport från veckan som varit. Jag har kört en relativt lugn vecka med endast 3 pass och väldigt lite rehab. Anledningen till detta är att jag under förgående helg vred till knät under en vanlig promenad. Fick lite irritation och svullnad, men det gick ner snabbt med vila. Så det blev endast en hård vecka för överkroppen den här veckan. Men så här har mitt schema sett ut under veckan som varit:

Dag 1 – Rygg /baksida axlar:  

Sittande rodd
Latsdrag
T-bar rodd
Maskin för korsrygg(Kommer inte ihåg namn på övningen)

Rehab: Lättare promenad

Dag 2 – Bröst, framsida/mellersta fibrerna av axlar:

Rak hantelpress
Axelpress
Sneda cableflyes
Kabellyft åt sidan(Lutande)
Bröstpress
Shrugs (Jag vet, borde ligga på ryggdagen, tog den idag istället)

Rehab: Lättare promenad

Dag 3 – Biceps, Triceps

Skivstångscurl
Enhands pushdowns
Enarms kabelcurl
Tricepsextentions
Preacher curl (Rest paus – till fail. Körde 10x30kg.. vila 15sek.. 10x30kg igen.. vila 15 sek. Gick ner lite i vikterna och körde vidare tills jag var helt slut)
Pushdowns (Rest paus – till fail. Samma som förra)

Rehab:  Motionscykel  - 15min(Medelhög intensitet)  

Kommentar: Riktigt skön vecka och jag insåg att jag har ökat i många övningar. Ryggen framförallt, allt kändes relativt lätt. Har till exempel  ökat 15kg i sittande rodd  sedan jag började i höst. Tänker prova att lägga på 5kg till nästa vecka, här ska det pumpas!

Ja, det är nu dags att börja fylla ut min lilla blogg med annan information än bara rehabilitering. Ingen kan nu mer förutspå vad som kommer ske på den här helt fabulösa bloggen. Att mitt besökarantal är långt från det godkända har inte med saken att göra.  Kanske kommer det här föra mig till skyarna och att en oäven bloggare som jag kan ses som ett mindre mirakel. Vem vet, snart kanske man kan jämföras med storheter som Blondinbella och Kissie.  ”Skandalbloggaren Jiggen tar för sig på Stureplan”, jag ser rubrikerna redan nu. Sociala medier ska föra mig till det där som vi alla vill ha... En framsida i Se & Hör.

Nej… Skämt och sido, jag kände bara att jag behövde skriva av mig lite. Inom en ganska snart framtid kommer jag att uppdatera med lite träningsscheman och andra saker som jag gör på gymmet. Dels för att kanske folk som har en korsbandsskada vill jämföra rehabiliteringar och även för att jag ska kunna hålla koll på vad jag gör.

Fram till dess tänkte jag dela med mig av en mycket fin träningslåt som får en på rätt humör för att lyfta riktigt tungt!

”Only the strongest will survive” – Precis vad man behöver att höra när man ligger under en stor metallstång.

//Johan

Oj, just ja.. Jag har ju en blogg som jag tänkt uppdatera, men det glömdes ju bort. Som vanligt. Man ska nog inte förvänta sig att jag blir allt för seriös med mitt bloggande.

Nå väl. Det har gått lite mer än 2 månader sen jag skrev sist och jag har gjort stora framsteg med rehabiliteringen.  Jag kan idag gå utan att känna besvär av att halta eller ha en ihållande smärta i mitt knä. Men jag ska inte ta ut segern i förskott. Jag har fortfarande en lång väg gå, men som det ser ut i dagsläget kan jag leva ett någorlunda normalt liv utan att känna att jag är begränsad pga av min skada. Det känns som sagt mycket bättre, men det finns fortfarande saker som gör mig mer eller mindre orolig.

1. Jag kan fortfarande inte sträcka på mitt ben fullt ut
2. Vid försök att sträcka på benet känner jag en smärta i knäveck och på framsida knä bakom knäskålen.
3. Känner obehag vid promenad nedför trappor eller i backar. Uppför går bättre
4. Kan hända att knäet "Ger av" alltså det känns som knäet skall vika sig i sidled vid vissa rörelser
5. Obehagliga smällar/knaster i knäet vid vissa lägen
6. Stort obehag vid kraftig kyla, knäet stelnar och det blir jobbigare att gå. Detta har hängt kvar sedan första skadan i lumpen. Skall tilläggas att det är värre nu.

Det kanske låter på mig som att det är jättedåligt än. Men det är mycket stor skillnad sedan jag skrev sist. Kan lista saker som är positiva.

1. Jag har lagt på 1-2 cm muskulatur på mitt högra lår. Jag börjar sakta men säkert komma ikapp mitt friska ben
2. Jag kan cykla i 30min utan att knäet låser sig eller känner större obehag. Ökar intensiteten varje vecka.
3. Ökar mitt rörelseomfång i knäböj varje vecka och även viktmotstånd.
4. Mitt knä vobblar/skakar mindre vid övningar

Listorna kan göras långa med olika punkter, men jag är mycket stolt över de framsteg jag gjort hittills och jag kommer fortsätta jobba hårt för att komma tillbaka.
Under senaste veckan kollade jag på första innebandymatchen sedan skadan och jag kände ett enormt sug. Inte bara för innebandy utan även andra sporter som jag har förbud på. Jag klassas som idrottsinvalid gällande sporter med vridmoment och ärligt kommer jag inte klara av det livet ut. Jag känner ett enormt sug efter att få leka med kompisarna. T.ex kunna åka och spela tennis/badminton/squash vid racketcentret.

Om några veckor är det i alla fall dags för mig att åka till läkaren igen och ta ett beslut. Som det ser ut i dagsläget kommer jag förslå operation. Även fast det är något jag är mer eller mindre rädd för att göra, så vet jag att det kommer vara bra för mig. För var dag som går accepterar jag operation allt mer. Dock måste jag även förbereda mig på ett års hård rehabilitering innan jag kan köra för fullt igen.
Men måste även höra vad läkare och sjukgymnast anser efter mina framsteg just nu. Det kanske finns andra lösningar.

Ni får ha det bäst så länge, för det tänker i alla fall jag ha!

//Johan

Gårdagen innehöll ett besök hos sjukgymnasten. Min rehab är belagd hos Klarälvskliniken i Karlstad, som man kan hitta i det nya centret vid Löfbergs Lila Arena. Mitt första intryck när jag gick in igenom dörrarna var verkligen över förväntan. Mycket snygga lokaler, toppenpersonal och man fick en varm och trevlig känsla inombords. Toppklass måste jag säga! Sen är det ett stort plus att nya sats ligger bredvid dem. Kollade bara in där lite snabbt, men jag ska nog ta och gymma där någon dag framöver. Lär ju inte vara sämre i det nybygget.

Men hur gick det då hos sjukgymnasten? Jo, jag tycker det gick mycket bra, jag fick lära mig en hel del om knäskador och att vi i de flesta fallen har för bråttom med dem. Men efter mycket prat och undersökningar fick jag övningar, för att få tillbaka balansen, rörelsestorleken och styrkan. Efter 2 dagar med dessa övningar känns det verkligen att jag tagit stora steg i rätt riktning.  Nu gäller det verkligen att jag är noga och ser till att jag inte ökar svullnaden i leden. För då kan bli aktuellt med en tredje tömning.

Jag känner att jag är i trygga händer vad det gäller sjukgymnast och även läkare. Båda är ärliga och ingen av dem förskönar min situation. Strikta, ärliga och mycket noga med att påpeka den mängd arbete som krävs. Precis som jag vill ha det. Att träna och göra framsteg är ingen skönhetshistoria vad man än ger sig in på.
Efter mina förgående läkare och sjukhusbesök har jag alltid letat genvägar eller anledningar till att inte göra saker. Men det beror till största del på att ingen lärt mig vad som gäller och krävs.  Nu däremot har jag fått verktygen för att komma till den maximala styrkan som är möjligt efter en sådan här skada. Nu gäller det bara att jag förvaltar dem väl.  

I dagsläget väntar vi med att lägga en tydlig diagnos på vad som gått sönder. Första steget är att jag åtminstone ska kunna klara mitt vardagsliv, sedan kan vi börja spekulera i andra saker.

//Johan

Äntligen tar jag mig framåt utan kryckor, det har varit en lång väntan. Men 19 dagar efter skadan kan jag nu äntligen halta mig fram utan hjälp. Genast känns det mycket bättre och jag kan nu ta hand om mig själv ordentligt. Nog för att jag klarade mig, men att plocka, diska, m.m, i lägenheten när man går runt på kryckor var allt annat än enkelt.  Så jag har nu börjat laga bättre måltider och kunnat inhandla saker till mitt tomma kylskåp. Tur att jag alltid har ett välfyllt skafferi, men nu blir det dags att ladda upp igen.

Nu vill jag bara att svullnaden ska gå ner och att rörligheten i benet skall komma tillbaka någorlunda. För tillfället går jag runt med ett till större delen böjt ben. Men med tiden kommer det bli bättre och det är bara att blicka framåt. Jag brukar inte vara den som gräver ner mig över saker och tycker synd om mig själv och att allt är fel. Men under den här perioden har det inte varit lätt, ärligt ska jag säga att det varit tungt. Eller rättare sagt, det är tungt. Men bara jag ska kunna börja sköta om mig själv och gå ordentligt ska det nog bli lättare. Eller rättare sagt, jag har intalat mig själv att det här är en av livets prövningar och jag är inställd på att komma tillbaka till mitt gamla jag.

På tisdag ska jag även till sjukgymnasten och få en andra undersökning, blir det definitiva svar den här gången tro? Håll tummarna!   

Nu blir det åter till vilandet.

//Johan

Gårdagens besök hos läkaren gav allt annat än raka svar. Kom dit och möttes av en mycket trevlig läkare. Jag fick berätta om mina knäbesvär sedan lumpen och hur det har varit att leva med dem. Vi kom fram till att jag kanske anpassat mitt liv lite väl mycket efter mina knän. Vissa gånger skulle jag vilja göra saker som jag helt enkelt inte vågat göra. Han tyckte även att mitt knä var alldeles för svullet för att ha gått så lång tid, det blev ännu en tömning av leden. Denna gång utan bedövning, vilket gick förvånansvärt bra. Han fortsatte att känna på mina knän och kunde känna en mycket svagare respons vid lachman testet på det högra knäet. Dock var det svårt att undersöka mig för att jag inte hade kontroll på mina muskler, jag spände mig konstant. Dock kunde jag knappt spänna mina främre lårmuskler.  Hade även tappat 3cm i omkrets på det skadade benet. Mycket muskler med andra ord. Hade även en rörelseinskränkning på benet, med svårigheter att böja och sträcka. Efter mycket prat och tester kom han fram till trolig korsbandsskada, som i värsta fall varit med sedan min tid i lumpen.  Det var svårt att säga.  Så jag fick en remiss till sjukgymnast för rehabilitering i 3 månader. Där jag ska försöka bygga upp min muskulatur igen och även få tillbaka lite självförtroende i användandet av mitt högra ben. Men även för att få en konsultation av mitt knä, om det verkligen är så att mitt korsband är av.

Idag sitter jag här och är smått fundersam. Först och främst, mitt knä har än en gång blivit ganska svullet. Vilket kan innebära ännu en tömning, men det är inte själva tömningen som jag är orolig för utan det är om jag har en blödning i leden. Vad i hela friden kan det vara, 17 dagar efter skadan? Jag tycker ju att det borde ha läkt på den här tiden. Jag får se till att ligga i högläge inatt och se om det blir bättre. I övrigt har jag fått tillbaka lite rörlighet i leden och även i muskulaturen runt om knäet.  Ska även få ett samtal från en sjukgymnast imorgon, förhoppningsvis är jag ingång inom kort med rehabiliteringen och får även ett svar på vad som är skadat. Om det nu är så att korsbandet är skadat och jag får hyfsad stabilitet i leden av träningen. Vad ska jag då göra, skippa operation och leva utan ett fullt så aktivt liv eller operera och ha möjligheten att komma tillbaka till någon form av sport med vridmoment. Mycket svårt val. Ska under dessa månader komma fram till vad jag vill göra med mina knän och även komma fram till frågor till läkaren. Just nu känns operation som det bästa alternativet. Dock.. Går inte jag och operation/narkos ihop. Ingen höjdare i mina ögon.

//Johan

Idag har det gått 15 dagar sedan jag skadade mig. Jag mår definitivt bättre idag, men det är långt från vad jag förväntat mig. Mitt knä är fortfarande väldigt svullet och idag var det första gången jag kunde gå lite smått utan kryckorna. Inte långa sträckor, men det går bra mellan soffan och sängen exempelvis. 

Imorgon är det dags för undersökning hos ortoped och jag är fruktansvärt nervös. Jag är helt inställd på att det är ganska allvarligt och att det kommer krävas operation. Med tanke på min gamla skada som behöver fixas, frågan är bara hur mycket och vad som behöver fixas. Ett fåtal eller många långa månader med rehabilitering. Frågorna är många. Vill just nu bli av med svullnaden och kunna börja gå igen, hatar kryckor. Men vi får se vart det bär och hur min framtid ser ut. 

Men som sagt 15 dagar utan att göra någonting är förövrigt något utav det tråkigaste jag varit med om. Ingen socialt liv, ingen träning, ingen skola.. Ja... näst intill ingenting. Ska nog vara tacksam för att jag bara varit arbetslös 4 månader i mitt liv. Annars har jag alltid haft något att göra. Förstår verkligen att folk som är arbetslösa blir uttråkade.

Men nu ska jag återgå till mitt ganska lugna liv. Men inom några dagar ska jag nog kunna vara igång med vissa saker igen. JAG LÄNGTAR!

//Johan