Jiggen

Oj, just ja.. Jag har ju en blogg som jag tänkt uppdatera, men det glömdes ju bort. Som vanligt. Man ska nog inte förvänta sig att jag blir allt för seriös med mitt bloggande.

Nå väl. Det har gått lite mer än 2 månader sen jag skrev sist och jag har gjort stora framsteg med rehabiliteringen.  Jag kan idag gå utan att känna besvär av att halta eller ha en ihållande smärta i mitt knä. Men jag ska inte ta ut segern i förskott. Jag har fortfarande en lång väg gå, men som det ser ut i dagsläget kan jag leva ett någorlunda normalt liv utan att känna att jag är begränsad pga av min skada. Det känns som sagt mycket bättre, men det finns fortfarande saker som gör mig mer eller mindre orolig.

1. Jag kan fortfarande inte sträcka på mitt ben fullt ut
2. Vid försök att sträcka på benet känner jag en smärta i knäveck och på framsida knä bakom knäskålen.
3. Känner obehag vid promenad nedför trappor eller i backar. Uppför går bättre
4. Kan hända att knäet "Ger av" alltså det känns som knäet skall vika sig i sidled vid vissa rörelser
5. Obehagliga smällar/knaster i knäet vid vissa lägen
6. Stort obehag vid kraftig kyla, knäet stelnar och det blir jobbigare att gå. Detta har hängt kvar sedan första skadan i lumpen. Skall tilläggas att det är värre nu.

Det kanske låter på mig som att det är jättedåligt än. Men det är mycket stor skillnad sedan jag skrev sist. Kan lista saker som är positiva.

1. Jag har lagt på 1-2 cm muskulatur på mitt högra lår. Jag börjar sakta men säkert komma ikapp mitt friska ben
2. Jag kan cykla i 30min utan att knäet låser sig eller känner större obehag. Ökar intensiteten varje vecka.
3. Ökar mitt rörelseomfång i knäböj varje vecka och även viktmotstånd.
4. Mitt knä vobblar/skakar mindre vid övningar

Listorna kan göras långa med olika punkter, men jag är mycket stolt över de framsteg jag gjort hittills och jag kommer fortsätta jobba hårt för att komma tillbaka.
Under senaste veckan kollade jag på första innebandymatchen sedan skadan och jag kände ett enormt sug. Inte bara för innebandy utan även andra sporter som jag har förbud på. Jag klassas som idrottsinvalid gällande sporter med vridmoment och ärligt kommer jag inte klara av det livet ut. Jag känner ett enormt sug efter att få leka med kompisarna. T.ex kunna åka och spela tennis/badminton/squash vid racketcentret.

Om några veckor är det i alla fall dags för mig att åka till läkaren igen och ta ett beslut. Som det ser ut i dagsläget kommer jag förslå operation. Även fast det är något jag är mer eller mindre rädd för att göra, så vet jag att det kommer vara bra för mig. För var dag som går accepterar jag operation allt mer. Dock måste jag även förbereda mig på ett års hård rehabilitering innan jag kan köra för fullt igen.
Men måste även höra vad läkare och sjukgymnast anser efter mina framsteg just nu. Det kanske finns andra lösningar.

Ni får ha det bäst så länge, för det tänker i alla fall jag ha!

//Johan

Gårdagen innehöll ett besök hos sjukgymnasten. Min rehab är belagd hos Klarälvskliniken i Karlstad, som man kan hitta i det nya centret vid Löfbergs Lila Arena. Mitt första intryck när jag gick in igenom dörrarna var verkligen över förväntan. Mycket snygga lokaler, toppenpersonal och man fick en varm och trevlig känsla inombords. Toppklass måste jag säga! Sen är det ett stort plus att nya sats ligger bredvid dem. Kollade bara in där lite snabbt, men jag ska nog ta och gymma där någon dag framöver. Lär ju inte vara sämre i det nybygget.

Men hur gick det då hos sjukgymnasten? Jo, jag tycker det gick mycket bra, jag fick lära mig en hel del om knäskador och att vi i de flesta fallen har för bråttom med dem. Men efter mycket prat och undersökningar fick jag övningar, för att få tillbaka balansen, rörelsestorleken och styrkan. Efter 2 dagar med dessa övningar känns det verkligen att jag tagit stora steg i rätt riktning.  Nu gäller det verkligen att jag är noga och ser till att jag inte ökar svullnaden i leden. För då kan bli aktuellt med en tredje tömning.

Jag känner att jag är i trygga händer vad det gäller sjukgymnast och även läkare. Båda är ärliga och ingen av dem förskönar min situation. Strikta, ärliga och mycket noga med att påpeka den mängd arbete som krävs. Precis som jag vill ha det. Att träna och göra framsteg är ingen skönhetshistoria vad man än ger sig in på.
Efter mina förgående läkare och sjukhusbesök har jag alltid letat genvägar eller anledningar till att inte göra saker. Men det beror till största del på att ingen lärt mig vad som gäller och krävs.  Nu däremot har jag fått verktygen för att komma till den maximala styrkan som är möjligt efter en sådan här skada. Nu gäller det bara att jag förvaltar dem väl.  

I dagsläget väntar vi med att lägga en tydlig diagnos på vad som gått sönder. Första steget är att jag åtminstone ska kunna klara mitt vardagsliv, sedan kan vi börja spekulera i andra saker.

//Johan

Äntligen tar jag mig framåt utan kryckor, det har varit en lång väntan. Men 19 dagar efter skadan kan jag nu äntligen halta mig fram utan hjälp. Genast känns det mycket bättre och jag kan nu ta hand om mig själv ordentligt. Nog för att jag klarade mig, men att plocka, diska, m.m, i lägenheten när man går runt på kryckor var allt annat än enkelt.  Så jag har nu börjat laga bättre måltider och kunnat inhandla saker till mitt tomma kylskåp. Tur att jag alltid har ett välfyllt skafferi, men nu blir det dags att ladda upp igen.

Nu vill jag bara att svullnaden ska gå ner och att rörligheten i benet skall komma tillbaka någorlunda. För tillfället går jag runt med ett till större delen böjt ben. Men med tiden kommer det bli bättre och det är bara att blicka framåt. Jag brukar inte vara den som gräver ner mig över saker och tycker synd om mig själv och att allt är fel. Men under den här perioden har det inte varit lätt, ärligt ska jag säga att det varit tungt. Eller rättare sagt, det är tungt. Men bara jag ska kunna börja sköta om mig själv och gå ordentligt ska det nog bli lättare. Eller rättare sagt, jag har intalat mig själv att det här är en av livets prövningar och jag är inställd på att komma tillbaka till mitt gamla jag.

På tisdag ska jag även till sjukgymnasten och få en andra undersökning, blir det definitiva svar den här gången tro? Håll tummarna!   

Nu blir det åter till vilandet.

//Johan

Gårdagens besök hos läkaren gav allt annat än raka svar. Kom dit och möttes av en mycket trevlig läkare. Jag fick berätta om mina knäbesvär sedan lumpen och hur det har varit att leva med dem. Vi kom fram till att jag kanske anpassat mitt liv lite väl mycket efter mina knän. Vissa gånger skulle jag vilja göra saker som jag helt enkelt inte vågat göra. Han tyckte även att mitt knä var alldeles för svullet för att ha gått så lång tid, det blev ännu en tömning av leden. Denna gång utan bedövning, vilket gick förvånansvärt bra. Han fortsatte att känna på mina knän och kunde känna en mycket svagare respons vid lachman testet på det högra knäet. Dock var det svårt att undersöka mig för att jag inte hade kontroll på mina muskler, jag spände mig konstant. Dock kunde jag knappt spänna mina främre lårmuskler.  Hade även tappat 3cm i omkrets på det skadade benet. Mycket muskler med andra ord. Hade även en rörelseinskränkning på benet, med svårigheter att böja och sträcka. Efter mycket prat och tester kom han fram till trolig korsbandsskada, som i värsta fall varit med sedan min tid i lumpen.  Det var svårt att säga.  Så jag fick en remiss till sjukgymnast för rehabilitering i 3 månader. Där jag ska försöka bygga upp min muskulatur igen och även få tillbaka lite självförtroende i användandet av mitt högra ben. Men även för att få en konsultation av mitt knä, om det verkligen är så att mitt korsband är av.

Idag sitter jag här och är smått fundersam. Först och främst, mitt knä har än en gång blivit ganska svullet. Vilket kan innebära ännu en tömning, men det är inte själva tömningen som jag är orolig för utan det är om jag har en blödning i leden. Vad i hela friden kan det vara, 17 dagar efter skadan? Jag tycker ju att det borde ha läkt på den här tiden. Jag får se till att ligga i högläge inatt och se om det blir bättre. I övrigt har jag fått tillbaka lite rörlighet i leden och även i muskulaturen runt om knäet.  Ska även få ett samtal från en sjukgymnast imorgon, förhoppningsvis är jag ingång inom kort med rehabiliteringen och får även ett svar på vad som är skadat. Om det nu är så att korsbandet är skadat och jag får hyfsad stabilitet i leden av träningen. Vad ska jag då göra, skippa operation och leva utan ett fullt så aktivt liv eller operera och ha möjligheten att komma tillbaka till någon form av sport med vridmoment. Mycket svårt val. Ska under dessa månader komma fram till vad jag vill göra med mina knän och även komma fram till frågor till läkaren. Just nu känns operation som det bästa alternativet. Dock.. Går inte jag och operation/narkos ihop. Ingen höjdare i mina ögon.

//Johan

Idag har det gått 15 dagar sedan jag skadade mig. Jag mår definitivt bättre idag, men det är långt från vad jag förväntat mig. Mitt knä är fortfarande väldigt svullet och idag var det första gången jag kunde gå lite smått utan kryckorna. Inte långa sträckor, men det går bra mellan soffan och sängen exempelvis. 

Imorgon är det dags för undersökning hos ortoped och jag är fruktansvärt nervös. Jag är helt inställd på att det är ganska allvarligt och att det kommer krävas operation. Med tanke på min gamla skada som behöver fixas, frågan är bara hur mycket och vad som behöver fixas. Ett fåtal eller många långa månader med rehabilitering. Frågorna är många. Vill just nu bli av med svullnaden och kunna börja gå igen, hatar kryckor. Men vi får se vart det bär och hur min framtid ser ut. 

Men som sagt 15 dagar utan att göra någonting är förövrigt något utav det tråkigaste jag varit med om. Ingen socialt liv, ingen träning, ingen skola.. Ja... näst intill ingenting. Ska nog vara tacksam för att jag bara varit arbetslös 4 månader i mitt liv. Annars har jag alltid haft något att göra. Förstår verkligen att folk som är arbetslösa blir uttråkade.

Men nu ska jag återgå till mitt ganska lugna liv. Men inom några dagar ska jag nog kunna vara igång med vissa saker igen. JAG LÄNGTAR!

//Johan

Jag har bestämt mig för att börja om på nytt, med bloggandet vill säga.

Förra helgen inträffade något som inte fick hända, jag skadade mitt ena knä.. Än en gång.

Sedan tidigare har jag en meniskskada på mitt ena knä från min tid i lumpen och var tvungen att avsluta min militära karriär.  Det hände våren 2007, och jag har sedan dess levt med en skada som förstört allt vad träning av ben heter. Jag har använt mitt friska ben och belastat det större delen av tiden, vilket jag fick se nu under hösten. Mitt vänstra ben var ett antal cm större i omkrets och jag insåg snabbt att jag inte kunde sitta så här längre.
Anledningen till att detta skedde, är att jag var rädd för den smärta som jag upplevde i mitt knä under 2007 och jag ville inte uppleva det igen. Jag trodde att all träning skulle göra det värre och jag var rädd för att mitt knä skulle gå ur led igen. Jag hade inte fått höra något om att rätt träning skulle hjälpa mig. Jag blev blind, jag såg bara det dåliga och ville inte se att det fanns en utväg.

Jag började ta tag i det hela under hösten och skaffade mig ett gymkort. Det var inte bara för att rehabilitera mitt knä, utan även för att jag ville gå upp i vikt och få en allt mer tränad kropp. Förut hade jag bara tränat sporadiskt, jag lät det aldrig ta sin tid och jag tröttnade. Framförallt tröttnade jag för att jag inte vågade träna ben och jag insåg att det inte gick ihop med otränade ben och en tränad överkropp.
Men nu under hösten har jag ändrat på det hela och jag har sett stora framsteg i gymmet och även på vågen. Allt eftersom började det kännas bättre i mina ben och jag funderade på att ta upp en av mina favorit sysselsättningar som ung, innebandy. Även den här sporten var jag tvungen att lägga av med pga mina knän och det här var även innan jag skadade ett av dem ordenligt. Jag har något som kallas överrörliga knän, vilket innebär att det ökar slitaget på mina leder och ger en ihållande smärta under själva utövandet. Nu börjar ni kanske förstå min rädsla för att använda eller belasta mina knän allt för mycket.
Men allt efter träningens gång började jag känna hur mina knän blev allt mer stabila och jag begav mig för att spela min första innebandymatch på nästan 6 år. Det blev succé, ett mål och jag kände mig nöjd över att mina knän var i behåll. Förra helgen fick jag chansen igen och tänkte att det säkert skulle gå bra den här gången också.

Den glädjen skulle bli kortvarig… När vi närmade oss matchens slut började mina krafter sina, jag använde muskler som inte utstått träning sedan min tid i lumpen. Det var en intensiv match, vilket inte gjorde saken bättre. Väl i ett anfall beslutade jag mig för att gå på eget avslut och sprang mot mitten av planen för att skjuta mellan deras backar. Väl i skottögonblicket lade jag vikten på mitt skadade knä, och jag känner hur det smäller till inne i själva leden och jag faller handlöst ner på planen och blir liggandes. Min första tanke var att knäet än en gång gått ur led. Jag fick hjälp av planen och till akuten, där jag snabbt kunde se att mitt knä svällt upp till mer än det dubbla. Vilket med största sannolikhet innebär att något brustit inne i själva leden. Jag kom in till läkaren och mitt knä var vid det här tillfället ingen vacker syn, det blev tömning av leden för att få ner svullnaden. Så fort läkaren fick se att det var blod i leden var det bara att skickas till röntgen för att se om det var något benbrott. Jag hade ingen fraktur på mitt ben. Vilket innebär att det inte finns så många alternativ kvar. Läkaren trodde att det med största sannolikhet var korsbandet som gått av. Men eftersom det var så svårt att känna på mitt svullna knä, fick det bli hemfärd för vila. Jag väntar nu på brev från ortopeden för att få tid för undersökning.

Så jag kommer nu blogga om min väg tillbaka, mina framsteg i gymmet och allt annat ni kan tänka er.

//Johan