Stödhjulen är kastade...
Äntligen tar jag mig framåt utan kryckor, det har varit en lång väntan. Men 19 dagar efter skadan kan jag nu äntligen halta mig fram utan hjälp. Genast känns det mycket bättre och jag kan nu ta hand om mig själv ordentligt. Nog för att jag klarade mig, men att plocka, diska, m.m, i lägenheten när man går runt på kryckor var allt annat än enkelt. Så jag har nu börjat laga bättre måltider och kunnat inhandla saker till mitt tomma kylskåp. Tur att jag alltid har ett välfyllt skafferi, men nu blir det dags att ladda upp igen.
Nu vill jag bara att svullnaden ska gå ner och att rörligheten i benet skall komma tillbaka någorlunda. För tillfället går jag runt med ett till större delen böjt ben. Men med tiden kommer det bli bättre och det är bara att blicka framåt. Jag brukar inte vara den som gräver ner mig över saker och tycker synd om mig själv och att allt är fel. Men under den här perioden har det inte varit lätt, ärligt ska jag säga att det varit tungt. Eller rättare sagt, det är tungt. Men bara jag ska kunna börja sköta om mig själv och gå ordentligt ska det nog bli lättare. Eller rättare sagt, jag har intalat mig själv att det här är en av livets prövningar och jag är inställd på att komma tillbaka till mitt gamla jag.
På tisdag ska jag även till sjukgymnasten och få en andra undersökning, blir det definitiva svar den här gången tro? Håll tummarna!
Nu blir det åter till vilandet.
//Johan
