Jiggen

Jag har bestämt mig för att börja om på nytt, med bloggandet vill säga.

Förra helgen inträffade något som inte fick hända, jag skadade mitt ena knä.. Än en gång.

Sedan tidigare har jag en meniskskada på mitt ena knä från min tid i lumpen och var tvungen att avsluta min militära karriär.  Det hände våren 2007, och jag har sedan dess levt med en skada som förstört allt vad träning av ben heter. Jag har använt mitt friska ben och belastat det större delen av tiden, vilket jag fick se nu under hösten. Mitt vänstra ben var ett antal cm större i omkrets och jag insåg snabbt att jag inte kunde sitta så här längre.
Anledningen till att detta skedde, är att jag var rädd för den smärta som jag upplevde i mitt knä under 2007 och jag ville inte uppleva det igen. Jag trodde att all träning skulle göra det värre och jag var rädd för att mitt knä skulle gå ur led igen. Jag hade inte fått höra något om att rätt träning skulle hjälpa mig. Jag blev blind, jag såg bara det dåliga och ville inte se att det fanns en utväg.

Jag började ta tag i det hela under hösten och skaffade mig ett gymkort. Det var inte bara för att rehabilitera mitt knä, utan även för att jag ville gå upp i vikt och få en allt mer tränad kropp. Förut hade jag bara tränat sporadiskt, jag lät det aldrig ta sin tid och jag tröttnade. Framförallt tröttnade jag för att jag inte vågade träna ben och jag insåg att det inte gick ihop med otränade ben och en tränad överkropp.
Men nu under hösten har jag ändrat på det hela och jag har sett stora framsteg i gymmet och även på vågen. Allt eftersom började det kännas bättre i mina ben och jag funderade på att ta upp en av mina favorit sysselsättningar som ung, innebandy. Även den här sporten var jag tvungen att lägga av med pga mina knän och det här var även innan jag skadade ett av dem ordenligt. Jag har något som kallas överrörliga knän, vilket innebär att det ökar slitaget på mina leder och ger en ihållande smärta under själva utövandet. Nu börjar ni kanske förstå min rädsla för att använda eller belasta mina knän allt för mycket.
Men allt efter träningens gång började jag känna hur mina knän blev allt mer stabila och jag begav mig för att spela min första innebandymatch på nästan 6 år. Det blev succé, ett mål och jag kände mig nöjd över att mina knän var i behåll. Förra helgen fick jag chansen igen och tänkte att det säkert skulle gå bra den här gången också.

Den glädjen skulle bli kortvarig… När vi närmade oss matchens slut började mina krafter sina, jag använde muskler som inte utstått träning sedan min tid i lumpen. Det var en intensiv match, vilket inte gjorde saken bättre. Väl i ett anfall beslutade jag mig för att gå på eget avslut och sprang mot mitten av planen för att skjuta mellan deras backar. Väl i skottögonblicket lade jag vikten på mitt skadade knä, och jag känner hur det smäller till inne i själva leden och jag faller handlöst ner på planen och blir liggandes. Min första tanke var att knäet än en gång gått ur led. Jag fick hjälp av planen och till akuten, där jag snabbt kunde se att mitt knä svällt upp till mer än det dubbla. Vilket med största sannolikhet innebär att något brustit inne i själva leden. Jag kom in till läkaren och mitt knä var vid det här tillfället ingen vacker syn, det blev tömning av leden för att få ner svullnaden. Så fort läkaren fick se att det var blod i leden var det bara att skickas till röntgen för att se om det var något benbrott. Jag hade ingen fraktur på mitt ben. Vilket innebär att det inte finns så många alternativ kvar. Läkaren trodde att det med största sannolikhet var korsbandet som gått av. Men eftersom det var så svårt att känna på mitt svullna knä, fick det bli hemfärd för vila. Jag väntar nu på brev från ortopeden för att få tid för undersökning.

Så jag kommer nu blogga om min väg tillbaka, mina framsteg i gymmet och allt annat ni kan tänka er.

//Johan